Varje gång Staffan Hammar säger ordet Rosengård går en skärmsläckare igång hos folk. Han ser hur löpsedlarna med negativa nyheter fladdrar förbi i deras medvetanden. – Vad som inte står i tidningarna är alla små mirakel som sker i Rosengård. När femåringen med hemska upplevelser från krigets Libyen plötsligt börjar vara med på sångsamlingen på dagis.

Staffan Hammar är Bodensonen som flyttade till Lund för att utbilda sig till psykolog. Idag arbetar han i Rosengård med att stärka personal i skolor och förskolor som tar emot många nyanlända flyktingbarn.

Själv hade Staffan en ganska stökig uppväxt. Han säger att han "studsade omkring i Korpenskolans korridorer som ett hormontroll".

När det var dags att söka till gymnasiet hade Staffan för dåliga betyg. Han blev inkallad till den stränga tillsynsläraren, som gick igenom lärarnas anteckningar och därefter utbrast: "Hördu Staffan, är du dum i huvudet? Vill du bli kakelugnsmakare eller?"

Sedan var mötet slut. Det var den tidens elevvård.

- Min uppväxt i Boden var historielös, säger Staffan.

Hans kompisgäng lärde sig att snusa på trappan till Eyvind Johnson-gården, men Staffan visste varken att Eyvind Johnson hade bott där eller vem Bodenförfattaren var.

- Precis det ser jag i Rosengård. Man flyttar dit och har ingen historisk anknytning till platsen.

Staffan berättar om den psykologiska modellen anknytningsteori. Den går i korthet ut på att interaktionen mellan barn och deras föräldrar skapar inre modeller för hur relationer och närhet ska gå till.

Ett barn med ett bra anknytningsmönster får en trygg bas. Blir bättre på att handskas med relationer och intima kontakter. I skolåldern börjar barn anknyta till andra människor än föräldrarna. Då blir lärare, tränare och kompisar viktiga.

­Barn som har flytt från andra länder har ofta svåra upplevelser med sig. Även deras föräldrar kan vara traumatiserade.

- När föräldrar inte klarar av att skapa en trygg bas åt sina barn måste vi andra göra det.

Det viktigaste är att arbeta utifrån övertygelsen att barn gör rätt om de kan. Barn har inte negativa karaktärsdrag, men de kan behöva hjälp med att komma till rätta med färdighetsbrister. Det gör vuxenvärlden genom att skapa relationer med barm, inte genom att utöva makt.

­- För att hjälpa barn måste vi bygga en relation med dem, och för att bygga en relation måste vi skapa ett empatiskt möte. Det gäller att bli en auktoritet utan att vara auktoritär, säger Staffan Hammar.